Annorlunda perception vid NPF - Vad kan skolan göra?

Skolans ansvar för stöd och kunskap kring NPF

Tänk dig att du försöker laga mat. Gästerna kommer snart, och du är ganska sen. Du har fyra kastruller på spisen och en gratäng i ugnen. En lampa i köket är trasig och står och blinkar och köksfläkten tjuter. Din tonåring spelar hårdrock på hög volym i rummet intill, två barn springer runt i köket och leker krig, och din bebis, som hänger i en bärsele, skriker, drar dig i håret, och biter dig i axeln.

Du känner en välbekant lukt, och inser att barnet i bärselen har bajsat. Du ska just byta blöja när du kommer på att du har glömt maten i ugnen. När du öppnar ugnsluckan är maten redan vidbränd. Du bränner dig på handen, men känner det knappt eftersom brandvarnaren börjar tjuta samtidigt som telefonen ringer, och gästerna ringer på dörren. Din hund börjar skälla och din katt klöser dig på benet.

Hur skulle du känna dig, och vad skulle du göra i en sådan situation?  Om du är som de flesta av oss skulle du få en förhöjd stressnivå. Efter en stund skulle du få svårt att koncentrera dig pga alla ljud och intryck, och du skulle förmodligen få svårt att prioritera och sortera bland allt du behöver göra. Kanske skulle du få ett utbrott, skrika åt någon, eller gå undan och stänga in dig någonstans där det är tyst och lugnt. Vilken typ av hjälp skulle du behöva i det här läget?

Överkänslig och underkänslig - på samma gång!

I den här texten ska du få träffa Sam, 11 år, som har en annorlunda perception. För honom kan en helt vanlig skoldag kännas som i texten ovan.
Annorlunda perception kan, lite förenklat, beskrivas som intrycksallergi och är vanligt vid olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som till exempel autism och ADD/ADHD. Perception är hjärnans förmåga att registrera och tolka olika sinnesintryck. I Sams fall innebär det att han är ljud- och doftkänslig och har svårt för lättare beröring, t.ex smekningar, samtidigt som han inte alltid registrerar smärta, värme eller köld.

Sam beskrivs som stökig och ”trotsig” i skolan. Han går omkring i klassrummet, gnager på sin penna och verkar inte lyssna på vad läraren säger. Han har kommit ordentligt efter i skolarbetet. Han har dagligen våldsamma utbrott - ofta i samband med lunchrasten. Ibland låser han in sig på toaletten i timmar, och vägrar komma ut. På rasterna går han undan och deltar inte i aktiviteter tillsammans med andra elever. De gånger han gör det uppstår ofta konflikter och diskussioner.

Sam vill gärna sitta ihopkrupen, med benen under sig i klassrummet, eftersom han då känner bättre var hans egen kropp tar slut. Han stoppar ofta saker i munnen och tuggar på dem, eller på sina handleder. På så sätt får hans hjärna återkoppling från känselsinnet i munnen. Han vill helst ha mössan på sig inomhus, trots att det inte är tillåtet. Mössan ger honom en känsla av trygghet och avgränsning, samtidigt som den har en ljudisolerande effekt.

Sam är nämligen väldigt ljudkänslig. Han kan lätt distraheras av en pennas raspande mot pappret, en stol som skrapar eller någon som kliar sig i huvudet. För honom kan de ljuden upplevas lika obehagliga som du upplever det när brandlarmet går hemma hos dig.

Skolmatsalen är den miljö som är svårast att hantera för Sam. Där bombarderas han med sinnesintryck, som dofter, ljud och häftiga rörelser. Sams känslighet för vissa konsistenser i munnen bidrar ytterligare till att måltiden blir svår. Han tycker att det är obehagligt att äta mat där han inte vet hur det kommer kännas i munnen, t.ex grytor eller soppor med bitar i.

Hur hjälper vi barn med NPF i skolan?

Situationen börjar bli ohållbar. Föräldrar och skola är överens om att Sam behöver hjälp. Men hur ska det gå till? Ett par olika alternativ diskuteras, och i två olika scenarier får du här läsa om hur det skulle kunna bli.

Scenario ett: Gränser, ramar och tydlighet. Men till vilket pris?

I skolan beslutas att Sam behöver gränser och ramar, och visa respekt för sin omgivning. Han behöver också social träning, anser man. Mössan tas ifrån honom redan på morgonen när han kommer, och hans skolbänk töms på alla föremål som han kan pilla med eller bita på. Sam tilldelas en resursperson: Filip. Filip har ingen pedagogisk utbildning, men han är ambitiös och väldigt mån om att hjälpa Sam på bästa sätt.

Det här låter inte så dumt väl? Men innan vi går vidare, tänk dig tillbaka till scenen i början, där du skulle föreställa dig att du lagar mat i en stressig situation. Tänk dig nu att någon sa till dig att du skulle behöva TRÄNA på den typen av situationer, genom att du blir utsatt för samma typ av situation dag ut och dag in. Hur skulle det gå tror du?

Skolans oförståelse för Sams behov kan göra honom till en hemmasittare

Redan första dagen får Sam panik när hans mössa tas ifrån honom. Men han vill så gärna vara som andra och försöker att inte visa det. Med gråten i halsen sätter han sig i skolbänken. Han försöker koncentrera sig på att sitta still och lyssna på Anna. Men det är omöjligt, för Lisa som sitter bredvid honom andas så högt. En fläkt surrar i bakgrunden, och doften av sköljmedel från Daniels nytvättade jeans är omöjlig att bortse ifrån. Det kryper i kroppen, och Sam blir mer och mer orolig. I smyg börjar han bita hårt i handleden, och det får honom att känna sig lite bättre.

Skolmåltiden blir en mardröm. Idag serveras det köttgryta, och varje tugga är en ren skräckupplevelse. Filip, som sitter med, stryker honom lätt över ryggen för att stötta honom, men det bara ökar känslan av obehag. På rasten får Sam inte vila från intryck, utan med Filips hjälp tvingas han att delta i en lek som han inte förstår reglerna till, och hamnar i konflikt med Victor som anklagar honom för att fuska.
När han kommer in från rasten är han fullständigt slutkörd, och orkar inte ens reagera när hans mössa tas ifrån honom igen. Istället stänger han av. Han sitter i sin bänk med huvudet nedsänkt och händerna för öronen resten av skoldagen. Filip försöker på alla sätt, och i all välvilja, få Sams uppmärksamhet, genom att ta tag i hans huvud och försöka få hans ögonkontakt. Då och då biter Sam på sin handled, när han hoppas att ingen ser honom. Det dämpar ångesten lite.

Dag två säger Sam att han har ont i magen, och stannar hemma från skolan. Varken han eller någon annan vet det inte ännu, men han kommer inte att komma tillbaka till skolan mer den här terminen.

Scenario två: Skolan möter Sams NPF-behov med kunskap

Skolan NPF-säkrar skolan utifrån Sams behov

Filip, Anna och de andra vuxna omkring Sam får gå en utbildning, som hjälper dem att bättre förstå vad han behöver för att kunna fungera bättre. Ljudmiljön ses över i skolans lokaler, vilket leder till att alla, lärare som elever, trivs bättre och miljön blir lugnare. Ett vilorum inreds med ljuddämpande väggar, lugna färger och en behaglig belysning. Hit har Sam och andra elever med liknande behov möjlighet att gå för att återhämta sig, eller arbeta koncentrerat tillsammans med sin resursperson. Här intar Sam också i fortsättningen sina måltider.
Sam får en kudde med piggar att sitta på och en stol med fotstöd, som hjälp för kroppsuppfattningen. Han får också en schysst tyngdväst, och en knäfilt som ger tyngd och tryck. Det ger honom en ökad kroppsförnimmelse. Han känner sig lugnare och får lättare att koncentrera sig. Han får en bänkskärm, som skärmar av synintryck och hörselkåpor som skärmar av obehagliga ljud. Vid behov får Sam fingra på en tangle (ett taktilt hjälpmedel). Han får också tillgång till ett tugghjälpmedel i form av en tuggpenntopp, som gör att han inte längre tuggar sönder sina pennor, kläder och handleder. Ett tidshjälpmedel hjälper Sam att hålla koll på hur mycket tid som har gått, och hur mycket tid som är kvar av lektionen. Sam får i fortsättningen alltid ha sin mössa på sig inomhus om han vill, men tack vare de andra anpassningarna tar han ofta av sig den frivilligt nu.

Skolmatsalen har visat sig vara den största stressfaktorn för Sam. Han får därför möjlighet att gå och hämta sin mat före alla andra elever. Filip hjälper honom att välja mat. Tillsammans med föräldrarna går den som ansvarar för skolmaten igenom matsedeln varje månad, och ser till att det alltid finns något alternativ som fungerar för Sam på menyn. Om det inte är möjligt så får Sam ha med egen mat till skolan. På rasterna har Sam möjlighet att vistas i en lugn och avgränsad del av skolgården, eller i skolans vilorum, där hans hjärna får vila en stund från alla sinnesintryck.

Redan efter ett par dagar är Sam påtagligt lugnare och mer tillfreds. Han kan börja koncentrera sig på skolarbetet. Med Filips och Annas hjälp görs en plan för vad han ska prioritera för att börja komma ikapp sina klasskamrater. Sam gillar ju egentligen skolan, och får nu en chans att visa vad han går för på riktigt.

Observera att Sam inte finns på riktigt - han är helt uppdiktad. Men jag tror ändå att många av er känner igen honom när ni läser den här texten.

Vanliga frågor kring "perceptionsallergi" och skolans ansvar:

Är det verkligen bra att skydda Sam från alla dessa intryck? Han kan ju inte skyddas från själva livet?

Svar: Nej, han kan inte skyddas från själva livet, men han kommer förmodligen ha kvar sin “intrycksallergi”, och därmed behov av en tillrättalagd miljö resten av sitt liv. Jämför med att den som är allergisk mot nötter inte kan bli av med sin allergi genom att träna på att äta nötter.

Men behöver Sam inte social träning i skolan?

Svar: Jo, kanske. Men social träning under dessa omständigheter skulle för Sam vara som om du skulle behöva konversera kungen och drottningen samtidigt som du körde båt genom en orkan.
Först när miljön är tillrättalagd kan eventuell träning införas. Det är också viktigt att fundera över VARFÖR den sociala träningen sker. Är det för Sams skull, eller för att ni i omgivningen upplever det som obehagligt att Sam inte deltar i sociala aktiviteter? Sam kommer förmodligen behöva lära sig hantera de sociala situationer som oundvikligen kommer att uppstå i hans liv. Men det är inte säkert att han har samma behov att ha en massa kompisar som andra personer.

Jag har en elev i min skola som är som Sam, vad bör jag göra?

Svar: Elevens behov behöver självklart utredas, men vänta inte på det. Testa dig fram, och se vad som kan fungera.

• Lyssna på eleven eller föräldrarna, och försök att tillsammans klura ut vad eleven behöver för stöd.
• Se över skolans/klassrummets ljud-, ljus- och doftmiljö. Det kommer alla att må bra av.
• Ge eleven fler möjligheter till lugn och återhämtning under skoldagen.
• Om eleven håller sig för sig själv på rasterna - försök ta reda på om det beror på att eleven är utstött, eller om ensamheten är självvald, för att eleven behöver en stunds lugn och ro.
• Hjälpmedel som alltid bör finnas tillgängliga i skolan: Tyngdhjälpmedel, bänkskärmar, sittkuddar,  fotstöd, hörselskydd, taktila hjälpmedel.
• Om eleven biter på saker kan ett tugghjälpmedel komma väl till pass.

/Anna-Karin Arnald
Legitimerad logoped, VD Funka Mera

Den här sidan har tidigare publicerats på Only for Heroes webbplats.