Begreppet Selektiv mutism skulle kunna översättas till ”vald stumhet”, vilket är helt missvisande. Selektiv mutism (SM) handlar nämligen varken om stumhet eller valfrihet. En mer korrekt beskrivning är i stället ofrivillig tystnad.
Vad är SM?
Den som har SM pratar i vissa sammanhang men är helt tyst i andra. Man tror att SM finns hos ungefär 1 av 100 barn men ingen vet säkert eftersom många aldrig får diagnos.
Barn som har SM har oftast förmågan att förstå och uttrycka sig språkligt precis som andra barn i samma ålder. I vissa miljöer, till exempel tillsammans med föräldrar, syskon eller kompisar pratar barnet obehindrat. I andra sammanhang, till exempel i förskolan, tycks barnet helt förlora förmågan att tala och blir tyst.
SM klassas som en ångestdiagnos och kan (förenklat) beskrivas som social fobi som gör att förmågan att tala går förlorad i de sammanhang som utlöser fobin. Det är vanligt att barn med SM avfärdas som ”blyga”, när de i själva verket får svår ångest av att förväntas tala i vissa situationer. Ibland klassas de som trotsiga eller ouppfostrade för att de inte talar när det förväntas av dem. SM har ingenting med uppfostran eller trots att göra. Barn med SM vill prata, men kan inte.
SM och andra diagnoser
Det händer att barn med SM felaktigt får diagnoser inom autismspektrat eftersom deras kommunikation inte fungerar som hos andra barn. Därför är det viktigt att kunskap sprids och att så många som möjligt får korrekt diagnos och behandling. En viktig skillnad är att det ofta inte är någon skillnad mellan olika miljöer hos autistiska barn medan kommunikationsförmågan är situations- och personberoende för barn med SM
Det förekommer däremot att barn med SM även har andra diagnoser, till exempel autism eller språkstörning.
Hur går det sen?
SM klingar ibland av när barnet blir äldre men för många hänger svårigheterna kvar ända upp i vuxen ålder. SM kan vara mycket funktionsnedsättande och få konsekvenser både för den sociala utvecklingen och möjligheten att nå målen i skolan. Om svårigheterna kvarstår i vuxen ålder kan det påverka förmågan att ha ett jobb och skapa relationer.
Därför är det oerhört viktigt att barn (och vuxna) med diagnosen får hjälp. För hjälp finns att få och det brukar ofta göra stor skillnad! Ju tidigare insatsen sätts in desto bättre är prognosen men det är aldrig försent att börja. Tyvärr är det många som aldrig diagnosticeras eller får hjälp med sin SM.
Hur behandlar man SM?
Det är oftast logopeder eller psykologer som behandlar SM, men det krävs speciella kunskaper och metoder för att göra det. Det ges idag endast begränsad utbildning om diagnosen på landets psykolog- och logopedutbildningar. Det kan därför krävas lite detektivarbete för den som är närstående till ett barn med SM innan man hittar rätt. Behandlingen är oftast en form av KBT eller social färdighetsträning. Utbildning till föräldrar och den närmaste omgivningen är en annan viktig stödinsats.
Traditionell språk- eller talträning hjälper inte mot SM. Det hjälper inte heller att försöka få barnet att tala genom tjat, hot, bestraffning eller mutor. Detta kommer bara bli ett misslyckande för barnet, och riskerar att förvärra problematiken.
Det finns idag ingen känd läkemedelsbehandling som hjälper mot SM. Läkemedelsbehandling kan trots det i vissa fall vara aktuellt för att behandla barnets ångestproblematik i allmänhet.
Vad kan jag göra?
Om du misstänker att ditt barn har SM, kontakta BVC eller elevhälsan i barnets skola och be att få remiss till en psykolog eller logoped. Fortsätt att erbjuda en accepterande miljö där barnet känner sig trygg och lyssnad på (när hen talar). Ställ aldrig krav på att barnet ska tala.
Tala om tystnad
Projektet Tala om Tystnad finansieras av Allmänna Arvsfonden och arbetar med att synliggöra diagnosen selektiv mutism (SM). Vi träffar företrädare för projektet i LogopedLive den 26:e januari.
Från talaomtystnad.se har jag lånat ett citat som får avsluta den här texten:
”Det känns som om hjärtat säger nej till halsen när jag ska prata.”
Flicka, 5 år
